Månadens kåseri : Stellan, Clint och Hans-Olov (av Nils Ahnland)
Först och främst; katter – vilka satans dumma djur. I tio års tid har jag ställt fram vatten till Hans-Olov (fingerat namn), mitt hems representant för detta stundom besynnerligt imbecilla djurspecimen. Varenda jäkla gång har han närmat sig vattenskålen med en min som tycks säga: “Vafalls? Vad är detta för genomskinligt och skvalpigt… vad fasen ställer han fram för något? Bäst att smyga sig fram som vore det något potentiellt mycket farligt och aggressivt… även om det känns aningen bekant… ja, det här är utomordentligt märkligt… Men oj! Det är gott. Och det gör på något vis så att inte känns så torrt och dumt i halsen när jag med hjälp av min sträva tunga – som vore den gjord för detta - förflyttar det in i munnen”.
Den där lite märkliga missuppfattningen att katter är smarta djur... och att “små grytor säger också sanningar” angående små barns förmåga att fälla visa utsagor ur vilka vuxenvärlden borde inhämta kunskaper ifrån, den är... lite märklig. Har nu vabbat i ett par dagar och i ärlighetens namn mest hört dumheter från de där små.
En röd tråd, en röd tråd. Ett kungarike för en röd tråd.
Ah, nu börjar Mad Men. Jag måste således ta en välbehövlig paus för denna den enda sevärda tv-serie på... ja, lång tid. Sen Deadwood. På tal om Deadwood, ett filmtips; True grit av bröderna Coen. En sån sällsynt fantastisk film! Fabulös, fenomenal och förstklassig. Har jag sett den? Näe. Jag spekulerar. Det krävs dock inte så mycket fantasi för att inse att kombinationen Coenbröderna, Jeff Bridges och västernfilm inte kan slå fel. Dessutom är romanen den bygger på, True Grit (Mod i barm, den finns faktiskt i en gammal svensk översättning) inte alls så dum. Under tiden kan man ju se originalversionen med John Wayne från 1970-nånting, men det är ju en helt annan sak, mer av en standardvästern.
I övrigt är jag kritiskt inställd till kåserier. Det är nog en sådan jag skall försöka åstadkomma, tydligen, enligt redaktörens angivelser och direkta hot. Om man läser våra lokaltidningar, ja, alla tidningar, inser man ganska snart att kåserier och krönikor inte fyller någon som helst funktion förutom utfyllnad. Jo, kanske förr i tiden när kåsörer kunde skriva och hade något att säga. Men idag - inte vill väl jag att detta nyhetsbrev skall innehålla något slikt, här skall ju endast rymmas texter av högsta klass och en stilistisk och innehållslig excellens som inte står något efter. Jag eftertraktar givetvis denna perfektion, och känner mig hyggligt förvissad om min aspirations förverkligande. - Förresten, jag sänker mina ambitioner. Jag skall hålla mig strax över strecket för absolut uselhet och strax under direkt dålig. Denna gång skall jag dock söka undvika tidigare krönikors/kåseriers påstått raljanta ton, samt i möjligaste mån avhålla mig från svordomar och fult språk. Jag har fått höra att hundratals, om inte tusentals klagomål kommit in på mina tidigare alster på grund av ovanstående inslag, låntagare har hotat med att sluta gå till biblioteket och till och med flytta från Sandvikens kommun. Något sådant vill jag ju i dessa dagar inte bidra till.
Jag riktar nu mitt fokus mot – låt mig tänka – SAIK. Nej, jag skojar naturligtvis. För djävulen - något så infernaliskt tråkigt och ointressant.
Ett filmtips till; En ganska snäll man. En ganska rolig film. Mest tack vare Stellan Skarsgård som är alldeles lysande i den på ett sätt som han aldrig riktigt är i budgetstinna, oftast amerikanska storfilmer, i vilka han alltid skall gestalta Stellan Skarsgårdaktiga typer. Denna lilla norska lågbudgetfilm av likaledes norske regissören Hans Petter Moland – som ju gjorde den fantastiska Zero Kelvin med Stellan (varför i... helvete ges den inte ut på DVD i Sverige?) innehåller några fantastiska scener, i synnerhet en där Skarsgårds karaktär Ulrik, en till åren kommen och nyss frigiven kåkfarare, tar itu med en hustrumisshandlare på ett nästan lite chockartat sätt. Eller för den delen filmens kärleksscener, om man nu vill kalla dem så. Roliga. Bra, om inte roliga är de fina passagerna mellan Ulrik och hans son, vilken förskjutit fadern (inte så jäkla konstigt, gammal mördare och fängelsekund som han är). Det här är helt och hållet Stellans film, och utan honom hade den varit en bagatell. Jäklar vad bra han är som snäll, bortkommen loser, agerar med hela kroppen och med den finaste mimik. Låna En ganska snäll man på...öh... men, vad ser jag? Sandvikens bibliotek har inte hunnit köpa in den. Än. Lite pinsamt. Ja, ni får låna den i Hofors så länge. Eller Bollnäs eller Ljusdal om ni har vägarna förbi (har man det?). Clint heter han förresten på riktigt, min katt, och, ja, jag lyckades med min målsättning; det här var ju i sanning en osedvanligt idiotisk och meningslös krönika (och alltså helt idiomatisk). Tror faktiskt att jag använder pseudonym denna gång.
/Hans-Olov
Filmen En ganska snäll man finns snart att låna även på Sandvikens folkbibliotek (reds. anmärkning).
Den där lite märkliga missuppfattningen att katter är smarta djur... och att “små grytor säger också sanningar” angående små barns förmåga att fälla visa utsagor ur vilka vuxenvärlden borde inhämta kunskaper ifrån, den är... lite märklig. Har nu vabbat i ett par dagar och i ärlighetens namn mest hört dumheter från de där små.
En röd tråd, en röd tråd. Ett kungarike för en röd tråd.
Ah, nu börjar Mad Men. Jag måste således ta en välbehövlig paus för denna den enda sevärda tv-serie på... ja, lång tid. Sen Deadwood. På tal om Deadwood, ett filmtips; True grit av bröderna Coen. En sån sällsynt fantastisk film! Fabulös, fenomenal och förstklassig. Har jag sett den? Näe. Jag spekulerar. Det krävs dock inte så mycket fantasi för att inse att kombinationen Coenbröderna, Jeff Bridges och västernfilm inte kan slå fel. Dessutom är romanen den bygger på, True Grit (Mod i barm, den finns faktiskt i en gammal svensk översättning) inte alls så dum. Under tiden kan man ju se originalversionen med John Wayne från 1970-nånting, men det är ju en helt annan sak, mer av en standardvästern.
I övrigt är jag kritiskt inställd till kåserier. Det är nog en sådan jag skall försöka åstadkomma, tydligen, enligt redaktörens angivelser och direkta hot. Om man läser våra lokaltidningar, ja, alla tidningar, inser man ganska snart att kåserier och krönikor inte fyller någon som helst funktion förutom utfyllnad. Jo, kanske förr i tiden när kåsörer kunde skriva och hade något att säga. Men idag - inte vill väl jag att detta nyhetsbrev skall innehålla något slikt, här skall ju endast rymmas texter av högsta klass och en stilistisk och innehållslig excellens som inte står något efter. Jag eftertraktar givetvis denna perfektion, och känner mig hyggligt förvissad om min aspirations förverkligande. - Förresten, jag sänker mina ambitioner. Jag skall hålla mig strax över strecket för absolut uselhet och strax under direkt dålig. Denna gång skall jag dock söka undvika tidigare krönikors/kåseriers påstått raljanta ton, samt i möjligaste mån avhålla mig från svordomar och fult språk. Jag har fått höra att hundratals, om inte tusentals klagomål kommit in på mina tidigare alster på grund av ovanstående inslag, låntagare har hotat med att sluta gå till biblioteket och till och med flytta från Sandvikens kommun. Något sådant vill jag ju i dessa dagar inte bidra till.
Jag riktar nu mitt fokus mot – låt mig tänka – SAIK. Nej, jag skojar naturligtvis. För djävulen - något så infernaliskt tråkigt och ointressant.
Ett filmtips till; En ganska snäll man. En ganska rolig film. Mest tack vare Stellan Skarsgård som är alldeles lysande i den på ett sätt som han aldrig riktigt är i budgetstinna, oftast amerikanska storfilmer, i vilka han alltid skall gestalta Stellan Skarsgårdaktiga typer. Denna lilla norska lågbudgetfilm av likaledes norske regissören Hans Petter Moland – som ju gjorde den fantastiska Zero Kelvin med Stellan (varför i... helvete ges den inte ut på DVD i Sverige?) innehåller några fantastiska scener, i synnerhet en där Skarsgårds karaktär Ulrik, en till åren kommen och nyss frigiven kåkfarare, tar itu med en hustrumisshandlare på ett nästan lite chockartat sätt. Eller för den delen filmens kärleksscener, om man nu vill kalla dem så. Roliga. Bra, om inte roliga är de fina passagerna mellan Ulrik och hans son, vilken förskjutit fadern (inte så jäkla konstigt, gammal mördare och fängelsekund som han är). Det här är helt och hållet Stellans film, och utan honom hade den varit en bagatell. Jäklar vad bra han är som snäll, bortkommen loser, agerar med hela kroppen och med den finaste mimik. Låna En ganska snäll man på...öh... men, vad ser jag? Sandvikens bibliotek har inte hunnit köpa in den. Än. Lite pinsamt. Ja, ni får låna den i Hofors så länge. Eller Bollnäs eller Ljusdal om ni har vägarna förbi (har man det?). Clint heter han förresten på riktigt, min katt, och, ja, jag lyckades med min målsättning; det här var ju i sanning en osedvanligt idiotisk och meningslös krönika (och alltså helt idiomatisk). Tror faktiskt att jag använder pseudonym denna gång.
/Hans-Olov
Filmen En ganska snäll man finns snart att låna även på Sandvikens folkbibliotek (reds. anmärkning).
0 kommentarer:
Skicka en kommentar