Biblioteken och framtiden (av Åsa Wirén Jonsson)
Framtiden är nu heter en nyss utkommen publikation från förlaget Volante. Två redaktörer har bjudit in en rad skribenter; forskare, journalister och oberoende experter att skriva om kultur med spaning på Kultursverige 2040. Var och en skriver om sitt område. De flesta konstformer har ett kapitel men även områden som tex Stadsplanering, Urbanitet, Internet, Mångkultur, Kulturvanor mm. Skribenterna uppmanades att fundera kring sitt tema utifrån vad de faktiskt vet, vad de tror, vad de hoppas och vad de fruktar. Och att spana efter frontlinjer och konfliktzoner.
Biblioteken har också fått sitt kapitel skrivet av kulturskribenten och litteraturkritiken Anina Rabe under rubriken Älskade vän. Hon menar att alla älskar biblioteken samtidigt som det är en sport inom biblioteksvärlden att ifrågasätta sig själv. Folkbiblioteken är indragna i en segdragen identitetskris som handlar om vad och för vem folkbiblioteken ska vara; dammiga bokdepåer, hypermoderna informationscentra, spjutspetsar i IT-samhället, mötesplatser, en del av utbildningssamhället? Bibliotekens brottande med identiteten delas inte av allmänheten enligt Anina Rabe. Tvärtom visar undersökningar t ex SOM-institutets statistik, att folkbiblioteken 2009 fortfarande är den samhällsinstitution som flest svenskar har förtroende för. 85% anser att biblioteken är viktiga för samhällets utveckling och två av tre anser att biblioteken verkar ha utvecklats till de bättre under de senaste åren.
Anina Rabe har förståelse för biblioteksvärldens identitetsförvirring eftersom folkbiblioteken under de senaste tjugo åren genomgått en enorm omvandling och utökning av verksamheten främst till följd av den tekniska utvecklingen och nya medier. Biblioteken har hängt med i förändringarna. I själva verket finns det få som är med sin samtid i så hög grad som biblioteken. När det gäller att ligga i framkanten, ständigt förnya sig och haka på det som är nytt står de inte modevärlden efter. Allt enligt författaren.
Trots framgångarna menar Anina Rabe att biblioteksvärlden utmålar sig själva som att de ständigt håller på att bli omkörd av samtiden. Kanske är det typiskt för en värld som ständigt måste hålla sig i framkanten. Modevärlden hyser ständigt samma farhågor men har vett att hålla tyst då sådana yttringar skadar imagen av trendsetter. Biblioteken har onekligen en del att lära där.
Anina Rabe menar att även politikerna älskar biblioteken i alla fall så länge de inte förpliktigar till några uppoffringar av större slag. Allas kärlek till biblioteken har delvis varit ett hinder för biblioteksutveckling och bibliotekens kamp om de kommunala pengarna. Kärleken gör att biblioteken har tagits för givna alltför länge. Den har dessutom gjort att deras val och inriktning har ifrågasatts i alldeles för liten grad. Kanske just därför har de också blivit offer för större nedskärning än de flesta.
Enligt min mening ger Anina Rabe en bra beskrivning av bibliotekens utveckling. Hon raljerar lite över biblioteksväldens identitetskris och ifrågasättande av sig själv och tycks mena att den inte behövs eftersom framgången och förtroendet för biblioteken är så starka. I det fallet håller jag inte med henne. Jag tror att en pågående process med reflektion över den egna verksamheten är nödvändig för utveckling. Och att vi måste skapa utrymme för diskussioner, eftertanke och kritiskt granskande även om det är svårt att få tid till det i det vardagliga arbetet.
Biblioteken är sällan på den politiska agendan vilket är synd. Det tycks som om många politiker inte inser att biblioteken sedan länge utvecklats till moderna kunskapsinstitutioner välbesökta och viktiga för allmänheten. Politiken har också att lära av biblioteken när det gäller att skapa förtroende hos medborgarna.
Anina Rabe oroas av framtiden och varnar för en utveckling där biblioteken är allt för trendkänsliga och anpassar sig efter markandskrafterna och ger exempel från Malmö stadsbibliotek som hon är starkt kritisk till. Det bådar inte gott för framtiden. Har våra folkbibliotek förvandlats till nöjesfält eller upplevelseparker 2040 undrar hon.
Det är näst intill omöjligt att sia om framtiden så långt som nästan 30 år. Men jag delar inte inte Anita Rabes oro. Biblioteken utvecklas i första hand av våra besökare och deras behov. Vår uppgift är att vara lyhörda för dem och planera verksamheten med transparens och tillsammans med våra olika målgrupper. Och hittills har det gått bra. Trots marknadskrafter och tidens vindar drivs vi människor av nyfikenhet, vi vill lära oss nya saker på våra egna villkor och vi har behov av fördjupning. Det visar historien och det ger hopp inför framtiden.
/Åsa Wirén Jonsson
Biblioteken har också fått sitt kapitel skrivet av kulturskribenten och litteraturkritiken Anina Rabe under rubriken Älskade vän. Hon menar att alla älskar biblioteken samtidigt som det är en sport inom biblioteksvärlden att ifrågasätta sig själv. Folkbiblioteken är indragna i en segdragen identitetskris som handlar om vad och för vem folkbiblioteken ska vara; dammiga bokdepåer, hypermoderna informationscentra, spjutspetsar i IT-samhället, mötesplatser, en del av utbildningssamhället? Bibliotekens brottande med identiteten delas inte av allmänheten enligt Anina Rabe. Tvärtom visar undersökningar t ex SOM-institutets statistik, att folkbiblioteken 2009 fortfarande är den samhällsinstitution som flest svenskar har förtroende för. 85% anser att biblioteken är viktiga för samhällets utveckling och två av tre anser att biblioteken verkar ha utvecklats till de bättre under de senaste åren.
Anina Rabe har förståelse för biblioteksvärldens identitetsförvirring eftersom folkbiblioteken under de senaste tjugo åren genomgått en enorm omvandling och utökning av verksamheten främst till följd av den tekniska utvecklingen och nya medier. Biblioteken har hängt med i förändringarna. I själva verket finns det få som är med sin samtid i så hög grad som biblioteken. När det gäller att ligga i framkanten, ständigt förnya sig och haka på det som är nytt står de inte modevärlden efter. Allt enligt författaren.
Trots framgångarna menar Anina Rabe att biblioteksvärlden utmålar sig själva som att de ständigt håller på att bli omkörd av samtiden. Kanske är det typiskt för en värld som ständigt måste hålla sig i framkanten. Modevärlden hyser ständigt samma farhågor men har vett att hålla tyst då sådana yttringar skadar imagen av trendsetter. Biblioteken har onekligen en del att lära där.
Anina Rabe menar att även politikerna älskar biblioteken i alla fall så länge de inte förpliktigar till några uppoffringar av större slag. Allas kärlek till biblioteken har delvis varit ett hinder för biblioteksutveckling och bibliotekens kamp om de kommunala pengarna. Kärleken gör att biblioteken har tagits för givna alltför länge. Den har dessutom gjort att deras val och inriktning har ifrågasatts i alldeles för liten grad. Kanske just därför har de också blivit offer för större nedskärning än de flesta.
Enligt min mening ger Anina Rabe en bra beskrivning av bibliotekens utveckling. Hon raljerar lite över biblioteksväldens identitetskris och ifrågasättande av sig själv och tycks mena att den inte behövs eftersom framgången och förtroendet för biblioteken är så starka. I det fallet håller jag inte med henne. Jag tror att en pågående process med reflektion över den egna verksamheten är nödvändig för utveckling. Och att vi måste skapa utrymme för diskussioner, eftertanke och kritiskt granskande även om det är svårt att få tid till det i det vardagliga arbetet.
Biblioteken är sällan på den politiska agendan vilket är synd. Det tycks som om många politiker inte inser att biblioteken sedan länge utvecklats till moderna kunskapsinstitutioner välbesökta och viktiga för allmänheten. Politiken har också att lära av biblioteken när det gäller att skapa förtroende hos medborgarna.
Anina Rabe oroas av framtiden och varnar för en utveckling där biblioteken är allt för trendkänsliga och anpassar sig efter markandskrafterna och ger exempel från Malmö stadsbibliotek som hon är starkt kritisk till. Det bådar inte gott för framtiden. Har våra folkbibliotek förvandlats till nöjesfält eller upplevelseparker 2040 undrar hon.
Det är näst intill omöjligt att sia om framtiden så långt som nästan 30 år. Men jag delar inte inte Anita Rabes oro. Biblioteken utvecklas i första hand av våra besökare och deras behov. Vår uppgift är att vara lyhörda för dem och planera verksamheten med transparens och tillsammans med våra olika målgrupper. Och hittills har det gått bra. Trots marknadskrafter och tidens vindar drivs vi människor av nyfikenhet, vi vill lära oss nya saker på våra egna villkor och vi har behov av fördjupning. Det visar historien och det ger hopp inför framtiden.
/Åsa Wirén Jonsson
